I början av 1990-talet anställdes Ester och Retnaraj Thangapushpam som husföräldrar över ett av de två husen, med 25 pojkar i varje, på barnhemmet YMCA Boys Home. Under några år fungerade allt bra och hemmet var ett föredöme för andra barnhem.

1996 uppstod en del problem, både av ekonomisk och organisatorisk art. Husföräldrarna Esther och Retnaraj hade då redan lämnat hemmet ett halvår tidigare, eftersom de stillatigande inte kunde se på hur ledningen försummade hemmet.

I januari 1998 beslöt Bharat Indien-Bistånd att med sorg lämna det hem som under mer än 15 år varit ett av föreningens käraste och mest välskötta hem. Föreningen hade då sett, att under de senaste åren mådde pojkarna allt sämre och att maten och standarden försämrades gradvis, trots alla pengar som skickats ned.

Flera bevis för omfattande korruption fanns och hemmet skulle troligtvis stängas. Bharat Indien-Bistånd kontaktade andra organisationer som lovade att ta hand om och hjälpa pojkarna.

Flyttade till Trivandrum

Paret Thangapushpam flyttade till Trivandrum där de började arbeta på ett annat barnhem. En del av deras tidigare pojkar på YMCA Boys Home klarade inte av att skiljas från sina husföräldrar, som hade älskat och skött om dem i så många år, utan följde med dem till Trivandrum.

1999 flyttade paret tillbaka till Madurai och öppnade Paul's Boys Home, eftersom de ville ta hand om och hjälpa de pojkar som rymt ifrån eller tvingats lämna hemmet YMCA.

Paul's Boys Home är en stiftelse och Bharat Indien-Bistånd beslöt att hjälpa det nystartade barnhemmet ekonomiskt med fadderverksamhet.

"En enda stor lycklig familj"
Hemmet hyrde ett hus i lantlig idyll i utkanten av Madurai. Där levde man som "en enda stor lycklig familj", Esther, Retnaraj, sonen Ruben och 14 pojkar i blandade åldrar. Huset var en liten privatvilla, så egentligen hade man bara plats för 10 pojkar.

Anledningen till att antalet överskreds, var att paret inte kunde med att neka de sista nya pojkarna att antas, eftersom de hade alltför svåra hemförhållanden bakom sig.

Hemmet hade inga anställda, utan Esther slutade sin anställning som lärare och med hjälp av pojkarna själva, sköttes de dagliga sysslorna.

År 2000 hade endast hälften av pojkarna fått faddrar och ekonomin var ett stort problem för paret. Året därpå tillkom ytterligare en pojke, vilket var absolut maximum vad som kunde få plats i denna lilla fyrarumsvilla. Som tur var fanns det en stor takterrass, där pojkarna sov under den torra perioden.

Esther och Retnaraj önskade sig ett eget, betydligt större hus, men pengar saknades helt för att köpa ett sådant.

Redan år 2005 blev det dags att planera för nästa flytt, eftersom Paul's Boys Home tvingats flytta ifrån det hus de hyrt. Då bestämde sig "föräldrarna" Esther och Retnaraj för, att med personligt banklån, bygga ett nytt hus på en tomt som de tidigare hade ärvt, för att få en permanent lösning på boendet.

"Hemmaman"

De senaste åren hade nämligen Esther återgått till lärarjobbet och haft en fast, statlig lärartjänst med en relativt god inkomst. Därför kunde hon teckna ett statligt lån för att bygga huset. Esthers man Retnaraj var nämligen numera något så ovanligt som hemmaman och den som främst skötte om hemmet, pojkarna, matlagning och andra dagliga bestyr.

Huset blev beboeligt och inflyttningsklart hösten 2006, även om det inte var färdigbyggt pga att det fattades 15 000 kr.

Utflykter tillsammans

Under de kommande åren slutförde några pojkar sin utbildning och lämnade hemmet. Några nya pojkar antogs och allt rullade på under parets kärleksfulla ledning.

En gång per år försöker man göra en längre utflykt och ta sig ut till havet eller något annat intressant ställe. Det är en stor upplevelse för ett barn, som lever i den heta Maduraistaden, långt från sjöar och hav.

År 2010 införde föreståndarparet ett positivt belöningssystem, där varje barn får en present om det förbättrat sina testresultat i skolan. Barnen har också möjligheter till några timmars stödundervisning i veckan.

Man har digitaliserat varje barns levnadsberättelse med bifogat foto och man planerar att införa en digital kassabok för att kunna redovisa respektive barns egna pengar.

Eftersom man hade problem med att endast ha en toalett till 18 personer önskade man bygga ytterligare en. Kerstin Karlsson donerade detta år pengar för ett sådant bygge.