Jag hade nu plötsligt fått möjligheten att uppleva en resa som jag längtat efter. 

Under flygresan från Helsingfors till New Dehli sov jag knappt något det kändes som att det var julafton, fjärilar i magen och med känsla av förväntning lutade jag mitt huvud bakåt och blundade.   

Medan jag såg mina medresenärer sova gott kunde jag samtidigt fantisera om hur det kulle kännas att faktiskt stå på Indisk mark igen efter 28 år. Planet landar och vi kliver ut. En våg av glädje sköljde över mig och det kändes fantastiskt att äntligen vara framme trots att jag kände mig trött. Glädje över att äntligen få göra denna typ av resa.  

Warne Baby Fold i Bareilly
Därefter åkte vi direkt vidare med tåget ut till Bareilly och det första barnhemmet Warn Baby Fold var snart inom räckhåll. När vi kom fram till WBF efter vi transporterats av en man i hans auto rickshaw möttes vi upp av Ms Meccreena föreståndarinna för WBF hon hänvisade oss till våra rum. Nu var tid för vila och sedan ut och få visning runt i lokaliteterna. När vi kom ut i korridorerna var det som att kliva ut på en scen, som om man var en rockstjärna. 

Klungor av nyfikna, framåt, modiga, glada och hjälpsamma barn samlades runt i kring oss. För mig var det nu viktigt att hushålla med min energi. Vilket då för mig innebar att när det var möjligt gå undan och vila lite från all uppmärksamhet. Min känsla för detta barnhem var att det fanns en öppenhet mellan vuxna och barn. Att gästvänligheten var stor plus att det var intressant för mig att få smaka den indiska maten för första gången på våran tripp till Indien.  

Vi lämnar WBF och resan tar oss nu vidare till den andra anhalten i Chennai och Holy Apostles. 

Holy Apostles Convent
Högt uppe på ett berg låg Holy Apostles Convent ,ett nunnekloster med ”spralliga” och glada nunnor. När vi sovit en natt fick vi även här möta barn i olika åldrar. Barnen var yngre i åldrarna och vissa av de skulle snart adopteras bort. Barnen hade pliriga ögon och spring i benen precis som barn ska ha. De hade övat in olika dans nummer och ett litet yoga pass som de visade oss. Och det är inte alltid lätt för ett litet barn att hålla koncentrationen så länge. På detta barnhem fick jag också möjligheten att sjunga två sånger för barnen och en var en bordsbön på engelska. Efter sång och dans gick vi vidare  till småbarnsavdelningen där många skulle adopteras bort. Visst kändes det fint att hålla ett litet barn som lutar sitt huvud mot min bröstkorg och känna att barnet slappnar av i min famn. För att sedan lägga tillbaka barnet där det hör hemma, även om man i hjärtat velat ta hem allihop.  

Många härliga stunder med mycket skratt. Här fick jag också för första gången höra mitt språk av en av nunnorna vid klostret. Det kändes fint att lyssna till mitt språk. Jag fick också se hur mitt namn såg ut i skrift. Här kunde jag också landa lite grann och sortera mina intryck från första dagarna i ”mitt” andra land.  

Madurai och Birdsnest Home
Mu med lite ny energi klev jag på ett flygplan som steg upp mot skyn och landade i Madurai där Birdsnest Homes grindar stod öppna. Här var det märkbart varmare än i norr. Barnen vid detta barnhem var lite äldre och enbart flickor. Det fanns en mognad hos dessa barn när det handlade om att hjälpa varandra och andra. Både dans, sång och uppvisning av lite engelska kunskaper som fanns. Ännu en gång fick jag ta min sång till hjälp för att mötas vilket jag tyckte kändes bra och kul. Jag fick också möjligheten att följa med till deras skola och kika en kort stund på hur den platsen där dessa barn spenderar stor del av sin tid såg ut. På alla barnhem tyckte jag att barnens dagar var ”långa” från tidig morgon till sen kväll och kanske var det en nödvändighet att allt skulle fungera när det är många barn och inte fullt lika mycket personal förstås.  

Att åka tåg hade jag hört innan jag reste iväg att det skulle vara speciellt och det var det på sitt sätt. Däremot tyckte jag att det var än mer speciellt att stå på tågperronger och se det livsdrama som spelades upp inför mina ögon. Fattigdom som jag aldrig tidigare sett på nära håll. Människor som kämpar för överlevnad minut efter minut.  

Tåg till Thrissur och MTM
Vi kliver på tåget och skyndar oss att ställa oss i kö vid dörr öppningen så att vi ska hinna hoppa av. Tågen väntar inte om man av förmodan skulle vara sen. När tåget stannar ser jag en skylt där det står ”Trissur”. Nu stod mina 31 åriga fötter på den mark som var och är gro grund för den jag är idag. Från tåg till taxi tar vi oss nu ut mot barnhemmet MTM. Jag tänker förstås på om jag kommer att känna igen  något från mina tre första levnads år där som byggnaden, området, ljuden, doften osv. Tar ett kliv ut ur taxin med en härlig känsla i kroppen av spänning och förväntan. Varma personer som jobbar där tar mig i handen och visar mig en banderoll som dom bara för min skull gjort. Där det stod att jag skulle vara varmt välkommen. Vi möter barnen i lek och undertiden ser jag mig själv i dom minsta barnen som ivrigt springer omkring. Jag känner stor tacksamhet för det liv jag fått och att mitt liv hade sin utgångspunkt just där. Tiden rinner iväg och middag med Fader Ignatsius står på agendan. Jag vinkar av dessa glada barn och känner mig än en gång varm inombords.  

Mar Thoma Asram
I samma område ligger MTA ett pojkhem som vi dagen där på åkte och hälsade på. Det gläder mig att barnen på barnhemmen faktiskt har möjlighet att lära sig engelska och utbilda sig. Många av dessa barn fick ställa sig upp och presentera sig och hålla tal på engelska vilket jag tyckte var modigt av dem. Något som är gemensamt för alla barnhem som jag tyckte mig se var att sammanhållningen i barngrupperna var stark. Detta ser jag som en påminnelse till mig att vi faktiskt behöver varandra och inte ta varandra för givet. Jag hamnade ute på gården med barnen nästan under hela vårt besök och jag njöt. Jag hann spela fotboll och badminton och busa lite med dem. Det fanns en öppenhet och igen en nyfikenhet på det ”nya” (besökarna)Det var ett dags besök och ännu en dag var till ända

Trivandrum och Holy Angels Convent
Innan vi åker hemåt tar vi oss sist men inte minst till Trivandrum och Holy Angels Convent. Här blir det ett kortare möte med härlig och varm nunna. Vi sitter och pratar runt ett ovalt bord och utanför hör vi hur skolbarnen övar och övar för en kommande orkester musik tävling. Jag kunde höra trumpeter och cymbaler ljuda under vårt samtal. Kul, tänkte jag att de får lära sig musikinstrument.... och kanske står jag en dag och blåser allt jag kan i en trumpet, vem vet. Musiken tystnar i samband med att jag stänger igen taxi dörren, samma taxi som sedan tar oss till Trivandrums flygplats.  

Slutligen sätter vi oss på planet från New Dehli och än en gång lutar jag mig tillbaka. Nu fylld av blandade och kontrastrika minnesbilder hittar jag en bekväm ställning att sova i. Jag lutar mig tillbaka och blundar, och jag kan känna hur fjärilarna i magen lagt sig till ro, och jag med.  

 Jag vill avsluta med att tacka Bharat Indien- Bistånd för ert fantastiska arbete för dessa barn som möjliggör deras utveckling på många