Rapport från en resa i Indien februari 2012

I februari månad 2012 gjorde föreningens ordförande, Claes-Åke Carlsson en rundresa till alla de barnhem föreningen stöder. Under tre intensiva veckor besökte han hemmen för att förvissa sig om att allt är i sin ordning där. Här är hans berättelse.

10 februari
S
tiger upp tidigare än vanligt. Klocka är 04.30 och jag ska resa till Indien. Har inte varit där sedan nov 2009 dvs. drygt 2 år. Det är med viss spänning jag tre timmar senare kliver på planet som skall ta mig ända bort ill Bombay, eller som staden numera heter, Mumbai. Normalt tar det ca tre veckor att resa runt för att besöka alla våra hem, så för att spara tid så gäller det att stå på.

 

Veckan innan  min avresa  får jag besked att min bror har  hastigt avlidit så jag vill hem till begravningen. Jag pratar med flygbolaget, men jag kan inte boka om min biljett så jag håller tummarna att allt ordnar sig.

 

På planet finns mina tankar redan i Indien. Undrar hur barnen på barnhemmen har det sedan sist jag var på besök. Det finns många frågor i mitt huvud, frågor från faddrar om deras barn som jag skall söka svar på, men även egna frågor om verksamheten.

11 februari
Klockan är 05.30. Jag är väldigt trött. Har inte kunnat sova under den 9 timmar långa flygningen. Förflyttar mig til inrikeshallen och har bestämt mig att flyga vidare till Madurai utan uppehåll i Mumbai bara för att spara tid. Landar kl 13.30 och blir hämtad av Miss Pushpaleela, föreståndaren på Birdsnest Home. Hon är glad och ser väldigt pigg ut. Vi hade under vintern fått signaler om att hon varit mycket sjuk. Hon har aviserat att hon inte orkar fortsätta som korrespondent och föreståndare för flickhemmet längre.

 

Ankomsten till Birdstnest Home

Innan vi åker ut till barnhemmet får jag möjlighet att duscha och byta kläder på ett litet billigt hotell inne i stan. Det är riktigt varmt så redan efter en stund känner jag mig svettig och ofräsch trots duschen. På barnhemmet möts jag sedan av alla flickorna. De ropar uncle, uncle och sjunger en välkomstsång  för mig. Mycket har hänt med flickorn på de två och ett halvt åren. De har vuxit och jag känner pinsamt inte igen alla. Äter sedan middag med flickorna och umgås med dem tills det är dags att säga godnatt. Jag är dödstrött och måste sova.

12 februari
Åker ut till barnhemmet tidigt. Det är söndag och alla flickorna kommer att vara hemma, vilket ger mig en möjlighet att fotografera och  träffa alla. Jag har dessutom bokat in ett  styrelsemöte på kvällen för att diskutera de problem som finns på hemmet. Väl ute på hemmet träffar jag flera av våra äldre flickor som kommit på besök för att träffa mig.

 

Någon måste ha berättat om min ankomst, så jag frågar Pushpaleela om hon bjudit in dem, men det förnekar hon. Där finns Vanilla, Kalaiselvi, Ramia med sina familjer. Många av dem har jag kännt i nästan 30 år, vilket känns märkligt men även fantastiskt.

 

Julspel

Innan styrelsemötet får jag ta del av flickornas julspel och alla bjuds på te och kakor. Under styrelsemötet diskuteras problem som finns på hemmet. Jag poängterar vikten av information och miss Pushpalella lovar att använda sig av e-mail i framtiden för att förbättra vår kommunikation. Mötet avslutas i en positiv anda och innan jag ska åka tillbaka till hotellet, äter vi en måltid tillsammans.

Måndag den 13 februari
Idag ska jag gå igenom årsredovisningen med kassören och flickornas konton. Där finns flera konton med pengar till flickor som lämnat hemmet. Några har man försökt att nå utan att lyckas, men de flesta har man avsiktligt sparat inför kommande studier eller giftermål. Jag kommer överens med Miss P att hon i tre fall ska kontakta de aktuella flickorna för att diskutera deras behov , då det är aktuellt med giftermål för dem. Efter genomgången tar Miss P och jag en lunch tillsammans innan jag hämtas för att besöka Paul's Boys Home.

Glad stämning på Paul's Boys Home

Paul's Boys Home ligger lite utanför Madurai City. Hemmet byggdes för  år sedan med hjälp av lån som paret Ester och Retnaraj själva tagit. Det finns tio fina, duktiga pojkar på hemmet. Alla har familjer men på grund av olika anledningar  kan de inte bo hemma.

 

Vad man alltid slås över är den enorma glädjen som finns på hemmet. Visst, det är ett litet hem men jag tror också att en stor förklaring finns hos Ester och Retnaraj.

Jag bjuds både på dans och sång och en nyfikenhet från pojkarnas sida. De vill veta allt om Sverige och allt jag eventuellt vet om deras faddrar. Avslutar besöket med en genomgång av räkenskaperna innan jag åker tillbaka till hotellet för att sova.

Tisdag den 14 februari
Det är min sista dag i Madurai och efter frukost åker jag till Birdsnest för att titta på hemmets sanitära behov. Toaletter, badrum och kök är i behov av renovering. Två byggfirmor kommer att göra en kostnadsberäkning och plan som jag ska ta med mig hem.

Klockan 13.00 kommer flickorna hem för lunch, men även för att ta farväl. Avsked är alltid svåra och många av flickorna gråter när jag åker iväg. Jag skall åka vidare till Chennai och Holy Apostles Convent

På vägen till flygplatsen pratar jag med Miss P om hennes framtid på hemmet. Hon är över 70 åre och inte så frisk. Hon behöver hjälp och den lösning som är aktuell är att Dulcie Illango, sekreteraren som går i pension till sommaren, kommer att aktivare gå in och hjälpa till.

 

Ny föreståndare på Holy Apostles Convent

Anländer till Holy Apostles klockan 18.00 och träffar för första gången Sr Shaya Therese, den nya föreståndaren. Jag har aldrig träffat henne förut, men det känns nästan som att vi alltid känt varandra. hon är sprudlande glad och hjärtlig  men även de andra systrarna är trevliga. Efter middag har vi en pratstund där vi pratar om våra gemensamma intressen. Jag är trött så det blir en tidig kväll. Jag får sova i nunnornas gästrum.

15 februari
blir en intensiv dag. Genomgång av fadderbarnen, möte med föräldrar och barn som kommit för att hälsa. Några av barnen uppträder med sång och dans. Några av föräldrarna vill uttrycka sin tacksamhet för den hjälp deras barn får och som jag ska ta med mig hem till deras faddrar. Mötet avslutades mes sånger och böner  över min avlidne bror. Det är rörande och tårarna kommer. Jag har samma dag fått veta att jag inte kommer att kunna närvara på begravningen.

Pengar till drabbade familjer

Efter lunch går vi igenom fadderlistor och ekonomi. Överlämnar även pengar till två hårt drabbade familjer. En familj har fått sitt hus förstört i en brand under gårdagen. De är helt utblottade. En annan hårt drabbad familj består av en hårt handikappad mamma och hennes son. Mamman blev misshandlad av maken så svår att hon nu är förlamad från bröstet. Mamman och sonen får nu hjälp. Sonen är 14 år och studerar hårt för att på sikt kunna hjälpa sin mor. Många gripande möten, men också tid för avsked.

16 februari
Ett missförstånd har uppstått. Jag är inplanerad för att delta i en öppningscermoni vid vår "nya" pojkhem MTA men då har jag redan lämnat Thrissur. Blir hämtad och vi kör direkt ut till pojkhemmet tillsammans med Fader Ignatius, som en gång var med och startade pojkhemmet. Hemmet ser ut som en stor byggarbetsplats då det ska byggas ut för att kunna uppnå den minimistandard som krävs för ett barnhem. Förutom större och fler sovsalar kommer man att få ett nytt kök, badrum och toaletter samtidigt som den gamla delen fräschas upp.

 

Besök på MTA och MTM

Biskop Yohannan som är högste chef för båda barnhemmen, MTM och MTA, är full av energi, men måste tyvärr lämna oss innan lunch för ett annat möte. Jag fick möjlighet att träffa några av de större pojkarna samt de båda föreståndarna, Paul och Thimothy. Thimothy som för övrigt själv vuxit upp på hemmet som barnhemsbarn. Nu är han gift och har egna barn, men har valt att för en låg lön arbeta som föreståndare på hemmet.

Efter det korta besöket åker vi till MTM för att äta lunch. När jag går runt på hemmet tänker jag tillbaka på hur det såg ut för 20 år sedan. Fallfärdigt, fattigt och smutsigt, var det då. Och nu så rent och fint. På MTM får jag nöjet att träffa Siw som för tredje året bor på barnhemmet MTM. Under några veckor på vintern går hon på auyrvedisk massage och behandling i Thrissur samtidigt som hon är betalande gäst på barnhemmet.

Siw

Mötet med Siw var mycket givande. Som boende på barnhemmet har man möjlighet att följa det dagliga livet på ett helt annat sätt än då vi kommer på besök under några intensiva dagar. Hon gav mig mycket viktig information som vi kan arbeta vidare med , tillsammans med Fader Ignatius.

 

Efter några timmar återkommer barnen från sina skolor och jag får möjlighet att träffa dem ännu en gång. Denna gån lite mer "vakna" och pigga. När det vankas matdags för barnen tar jag avsked och åker till hotellet för middag med Fader Ignatius, Siw samt en av kyrkans trotjänare och stöttepelare.

17 februari kl 00:05
Jag har tagit avsked från Fader Ignatius och sitter på nattåget som skall ta mig till Trivandrum. Det är varmt, men lyckas ändå slumra till innan jag anländer kl 04:30. Tar en taxi och åker ut till Kovalam Beach och bokar in på ett litet billigt hotell.  Slänger mig på sängen och somnar genast men väcks abrupt av världens oljud. Det visar sig att mitt rum ligger mot ett litet muslimskt tempel, så det var böneutroparen som väckte mig.

 

Blir senare erbjuden att byta rum till andra sidan huset som ej vetter mot templet. Eftersom jag bara ska sova en natt till och då hinner stiga upp före böneutropen kl 05:00, så kvittar det.

 

Holy Angels Convent och Sr Agnes

Efter en lång strandpromenad  och en simtur gör jag mig klar för att åka till Holy Angels Convent för att besöka Sr Agnes. Förra gången jag träffade henne hade hon genomgått en svår canceroperation och såg lite tärd ut.

Nu strålar hon av hälsa och glädje. Under några timmar sitter vi samman och går igenom räkenskaper,  men även våra fadderbarn och deras skolgång och utveckling.  

 

Antalet fadderbarn på HAT har minskat stadigt de senaste åren och en förklaring är Sr Agnes svåra sjukdom. Hon säger att hon nu är stark och kan tänka sig att utöka verksamheten om vi kan finna faddrar. Jag lovar att ta upp frågan i styrelsen.

Sr Agnes
Sr Agnes

18 februari
Det är lördag  och jag har bestämt mig för att ta ledigt från föreningsarbetet. Tar en tidig frukost och ägnar sedan dagen åt bad, sol och bokläsning. Hälsar även på Adil med familj. Adil lärde jag känna för 24 år sedan. Han är muslim och kommer från Kashmir därifrån hans familj skickade honom då man inte ville riskera hans liv.

 

Separatister i hans hemstad Srinagar ville ha med honom i sitt motstånd mot den indiska armén  i kampen om ett fritt Kashmir.  Stridigheterna tycks aldrig ta slut  så nu har han accepterat sitt öde. Han är nu gift och har två barn och driver två små butiker  där han säljer smycken, kashmirsjalar och annat hantverk till turisterna.

19 februari
Tidig morgon igen. kl 05:00 måste jag vara på flygplatsen för att flyga  upp till Delhi. Åtta timmar senare knackar jag på hemma hos familjen Singh, som jag känt i snart 30 år. Deras hem har alltid stått öppet när Bharats styrelsemedlemmar varit på besök. De bor rätt nära flygplatsen och har verkligen varit till stor hjälp många gånger med att hämta och lämna på flygplatsen, boka biljetter, men även att upplåta övernattning utan kostnad. Det är fyra generationer Singh som jag lärt känna.

20 februari
För första gången ska jag åka med New Delhis och Indiens enda tunnelbana som öppnade för några år sedan. Flera gånger har jag fastnat i bilköer  och missat både tåg och flyganslutningar, men tack vare tunnelbanan anländer jag punktligt till New Delhi Railway för att ta tåget  upp till Warn Baby Fold och Bareilly.

Sällskap på resan

Resan har jag gjort många gånger men denna gång har jag sällskap av två intressanta personer. En kvinna i min ålder som flyttade till Kanada när hon gifte sig för 40 år sedan. Nu ska hon för första gången göra ett besök i sin hemstad. Hennes mamma hade dött året innan och hon hade lovat mamman att besöka hennes syster och andra släktingar. Jag frågade henne varför hon aldrig återvänt tidigare, men fick inget svar.

 

Den andre passageraren var en äldre man och företagsledare. Han berättade om hur hans uppväxt sett ut och hur han lyckats göra stora vinster i sina sockerfabriker. Han var på intet sätt skrytsam utan väldigt ödmjuk. Han gav mig också en inblick i hur korruptionen bland politiker och myndigheter gjrt Uttar Pradesh till Indiens största och fattiga delstat.

 

Famme vid WBF

Väl framme möts jag av pastor Massey, make till föreståndaren MacreenaWarn Baby Fold. Han har med sig Manish Erick och två andra pojkar från hemmet.  Det är kväll när jag kommer så det är redan mörkt. Träffar barnen och personalen och går en rundvandring innan middag. Upptäcker att jag inte känner igen alla barnen, mycket hinner hända på 2,5 år.

21-24 februari
Tre intensiva dagar. men också väldigt trevliga. Träffar Mrs Richard och Miss Lilian Wallace som tjänat barnhemmet i 20 år och starkt bidragit till att hemmet, trots sin storlek, blivit som en enda stor familj. Alla barn som vuxit upp där återvänder så fort de får en chans. När de gifter sig eller får barn så bjuder man in alla syskonen, vilket kan innebära att 100 barn, stora som små, åker i en buss tillsammans för att närvara på den inbjudna festen.

 

Manish och Ivon

Manish berättar att han skall gifta sig i oktober och jag får en inbjudan till bröllopet samtidigt som han presenterar sin blyga fästmö.

 

Till middagen andra kvällen som anordnats på innergården för alla barnen, dyker plötsligt Ivon upp. Han har suttit på en buss i fem timmar för att åka till barnhemmet och träffa mig. Ivon fanns på barnhemmet redan vid mitt första besök 1986.

Han har inte haft det lätt under sin uppväxt. Han har läs och skrivsvårigheter och i skolan gick det inte så bra så när han blev större fick han jobba i köket på barnhemmet. Nu är han gift med en sjuksköterska och har en underbar liten dotter. Han arbetar i en sjukhusrestaurang och försörjer sin familj.

Fem timmar senare sätter han sig på bussen för att åka hem igen. 10 timmar i en buss, bara för att träffa mig?

 

Varm och kärleksfull atmosfär

Fyra dagar går snabbt när man har trevligt. Mrs Macreena som tog över efter Mrs Richard har haft en tuff uppgift men jag upplever att den varma och kärleksfulla atmosfären mellan barnen och personalen består. Räkenskaper, barnlistor, utbildningsplaner och problem diskuteras men det bestående intrycket även denna gång är den glädje och åter glädje man möter på barnhemmet. Manish och två av de större pojkarna vinkar av mig när jag natten till den 25 februari påbörjar min resa hem till Sverige.

 

Claes-Åke Carlsson, ordf.